Kompis, det går bra nu. Version 2.0.

Så. Jag hoppar upp på cykeln, redan lite försenad. Kommer halvvägs och vad händer då om inte att min cykel får punktering. Så trött på allt glas som ligger överallt på cykelbanan. Precis när jag upptäckt punkteringen ringer mitt sällskap och undrar var jag är. Letar efter någonstans att ställa ifrån mig cykeln så jag åtminstone inte behöver släpa den fram och tillbaka längre än nödvändigt och inser att det en bit bort ligger en cykelverkstad. Så det var ju faktiskt lite tur i oturen. Lämnade i alla fall in cykeln där och sedan var det bara att knata resten av vägen.

Det var ju ingen oöverkomlig promenad på något sätt eller vis, men det är så typiskt mig. Jag är sen, och lyckas då dra på mig en punktering. Jag är en riktig olycksfågel. Jag skyller det på pappa, han är likadan.

Kompis, det går bra nu.

Det är härligt när den elektriska tandborsten laddar ur när man har borstat 3/4 av munnen. Men, det är ju bättre än 2/4. Så man får väl vara glad för det lilla.

I bruksanvisningen står det att efter 18 timmars laddning blinkar en lampa i tre* sekunder för att informera om att den är färdigladdad. Fatta vilket flyt man måste ha för att passa in just de tre sekunderna. Förutsatt att man inte ställer en klocka alltså, men då känns det som att man har värre saker att oroa sig för än att en fjärdedel av munnen blev sämre borstad en kväll. Förmodligen saker som kräver tyngre medicinering av något slag.

 

*Eventuellt sex sekunder, jag minns inte riktigt.

Kärlek har inte prioritet i den här frågan.

 

Kärleken försvinner, men drottningskronan den består.

Jag är bra på andra saker. Inte på att placera händelser i kronologisk ordning dock. Eller något som kräver ett lokalsinne.

Vi har alla våra brister, såväl fysiska som psykiska. En av mina brister är att jag är totalt avståndsblind. Jag kan inte storleksbedöma något om så mitt liv hänger på det. En jag känner hävdar att jag inte ens borde få röra mig bland folk eftersom att jag är en samhällsfara, en olycka redo att inträffa. Enligt honom är det ett under att jag inte varit med om en allvarlig trafikolycka än.

Argast på mig blev han nog den gången vi var på en promenad och vi kom till ett ställe där det var en hög trottoarkant och jag hamnade uppe på den medan han var nedanför och jag glatt deklarerade att vi nu var lika långa. Han är nästan två meter lång. Jag är en meter och sextioåtta centimeter. Trottoarkanten var inte tre decimeter hög. Den blicken jag fick går inte att förklara på annat sätt än att han uppenbarligen undrade varför i all fridens namn han umgicks frivilligt med mig. Sedan påpekade han, aningens upprört, att det fortfarande var minst en decimeter kvar innan vi var lika långa.

 

Konsten att vara efterklok.

Sista delen i trilogin om min middag.

Måste självklart visa den färdiga produkten och delge slutresultatet, om än från en konstig vinkel. Helt underbart. Det är verkligen både synd och skam att jag inte är en hemmafru, skulle göra min man så lycklig rent matmässigt.

Såsen är för övrigt gjord på meze, chilisås, vitlök och dragon. Går lika bra med creme fraiche, jag personligen tål det inte så bra bara.

Notis innehållande skryt.

Jag plockade nyss fram köttet för att bryna det och ord kan inte beskriva hur gott det luktade. Världens bästa marinad. Hade vitlök, balsamvinäger, sötstark senap, salt och peppar. Rekommenderas starkt.

Så gör jag.

Jag tycker att matlagning är kul. Min favoritdel är definitivt förberedelserna. Jag brukar, när dagen så tillåter, förbereda på dagen någon gång när man känner sig pigg och alert. Som idag till exempel. I min kyl finns nu en skål med färdiggjord sallad till i kväll, och i morgon, rotfrukter och grönsaker som ska in i ugnen ligger i en bytta och köttet ligger i marinad. Allt jag behöver göra i kväll när det är matdags är alltså att ta fram en ugnsform, hälla i grönsakerna, in i ugnen, bryna köttet, in med det i ugnen, plocka fram salladen och sedan servera maten. Hur skönt som helst.

Det ä mitt bästa matlagningstips till alla som avskyr att laga mat. Klart det är tråkigt att laga mat efter en lång dag när energinivån är låg, bättre då att passa på någon pigg stund på morgonen/under dagen. För mig är det nästan en nödvändighet. Matlagning gör mig nämligen ”mätt”. Jag hinner, av oklar anledning, dock förmodligen ren inbillning, helt tappa matlusten under allt skärande och stökande.

Den oavsiktliga lögnen.

Min mobil gör lite som den själv vill. Idag har den inte velat ta emot samtal och sms från en pojke till exempel, vilket är sjukt för jag har smsat med andra nummer. Till slut kom han fram. Han fyller år idag, något som jag visste så sent som igår men tanken hade inte riktigt slagit mig idag än.

Han: Så det är på grund av mobilstrul du inte sagt grattis?
Jag: Va? Ja. Jag skickade ett sms förut, jag trodde det gått iväg men det har det alltså inte?

Var kom det ifrån? Jag hade inte skickat något grattissms. Lögnen kom verkligen helt utan min inblandning, när den väl var sagd blev jag helt chockad över mitt eget beteende. Och hur tar man tillbaka en sådan grej? Till slut så lyckades jag klämma fram att jag inte hade skickat något sms. Så himla hemskt. Först mådde jag ju dåligt över att jag glömt bort det idag trots att vi pratade om det så sent som igår. Sedan så ljög jag, och var tvungen att berätta sanningen. Så hemskt. Och stackars honom. Inte så kul att höra.

Till mitt försvar så skulle jag ha kommit på det någon gång under dagen. Så var det förra året med Lillebror. Jag glömde bort honom också, det var först klockan tre på eftermiddagen som polletten till slut föll ner. Jag påpekade det här för dagens födelsedagspojke. ”Så nu vill du att jag ska tacka för att du hade kommit på det senare?”, svarade han på det. Inte helt lyckad räddning av mig. Inte helt smidigt.

Men jag tror inte han hatar mig. ”Jag ser fram emot att komma hem och kolla postfacket och se vad du skickat för present! Den borde ju ha kommit i fredags men inte kollat än.”, avslutade han för all del med. Och jag har inte köpt honom något… Fast det har han bara sig själv att skylla för, jag sa nämligen att han inte skulle få något om han inte önskade sig något specifikt. Avskyr killpresenter. Till en tjej kan man alltid köpa ett par örhängen eller ett armband, men till en kille som är äldre* än sju år? Snacka om mission impossible.

Nej då, jag vet att han tycker om mig minst lika mycket som jag tycker om honom. Dessutom tog det honom någonstans kring nio år att lära sig att jag inte fyller år i april…

 

 

*Jag: Så hur känns det att vara gammal då?
Han: Du, jag är faktiskt bara en dag äldre än igår. Vad är en dag liksom? Ingenting.

Väskrensning.

Alternativ ett är att köpa mindre saker där kvittot inte läggs direkt i kassen. Alternativ två är att rensa väskan oftare. Över två månader har några av dem huserat i min väskbotten. Kanske hittar jag nycklarna snabbare efter det här.

Rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt, annars blir det bara konstigt. En regel att leva efter.

Hon hade, tillsammans med sin man, Arne, varit på ”after work” i innerstaden och var på väg till bilen som stod parkerad på öster.

Tonvis med sten föll från muren – Nyheter Gotland Visby – Hela Gotland

 

Jag minns inte var någonstans det var jag såg det, möjligen var det i Schulman Show, men det var i alla fall några som diskuterade användandet av så kallade kaninöron och när det användandet medför inte allt för optimala resultat. Lite så känner jag inför det faktum att Britt och Arne* varit på ”after work” innanför murarna. Det känns som om det även skulle kunna vara en omskrivning för att Britt och Arne åtnjöt en herdestund mot muren när helt plötsligt stenarna började falla runtomkring.

After work måste trots allt vara ett så pass vedertaget uttryck att kaninöronen inte behövs för att markera att det är just ett uttryck. Men, nu stod det här för all del på helagotland.se och det måste man ta med i beräkningarna…

 

*På tal om namnassociationer som jag skrev om i prinsessinlägget: När jag hör namnet Arne tänker jag direkt på Sällskapsresanfilmen där de åker båt, S.O.S. På paret Arne och Älskling och hur Älskling uttalar makens namn.

Telefonklotter.

Får man pengar också?

Att namnge sin bebis måste vara bland det svåraste som finns. Det är så mycket att ta hänsyn till. Inte minst att namnet ska fungera vid livets alla skeden, från ung till gammal. Och att inget annat förknippas med det. Jag har till exempel svårt att inte tänka på Joeys agent i Vänner när jag hör namnet Estelle. Men så hade jag ju för all del hoppats på Therese så jag är antagligen lite partisk.

Men ändå. Vilken press att födas som tronarvinge. Med abdikering som enda andra val är livet ganska så utstakat. Då hade jag nog hellre kommit som nummer två i barnaskaran. Eller nej, tre. Då behöver man ju inte ens genomlida Nobelmiddagen.*

Förresten, det här med hertiginna över Östergötland, innebär det att det är till bebben jag skickar klagomål om att det inte finns bättre sko- och väskaffärer här i Linköping?

*Madeleine heter för övrigt Therese i mellannamn såg jag nu när jag googlade henne, om än med konstig stavning.

Potentiellt one day stand?

Full kille, uppenbarligen student med tanke på att han hade overall på sig, klockan 09.25 i mitt bostadsområde när jag står och låser fast min cykel.

Han: Heeej.
Jag: Hej.
Han: Skaru med på efterfest?
Jag: Nej tack.
Han: Var skaru då?
Jag: Hem.
Han: Var har du varit? I skolan?
Jag: Nej.
Han: På bortamatch?
Jag: Haha, nej. Iväg bara. Hej då.
Han: Hejrå.

Man kanske skulle ha sagt ja ändå? Han såg trots allt trevlig ut, och var inte odräglig alls. Fast jag vet inte riktigt om efterfest klockan halv tio på morgonen är min grej.

Vi har alla våra drömmar.

Han: Jag önskar jag hade en fetisch.
Jag: Va?
Han: Ja, något som man direkt blir upphetsad av, det måste vara coolt.

När ordet aj mister all mening.

Vilka dygn jag haft. Dygn fyllda med diverse olika värkar. Inte barnvärkar, men i förrgår var jag ärligt talat helt övertygad om att det skulle komma ut en unge så ont jag hade. Jag kan inte beskriva smärtan som jag åtnjöt under ett evighetslångt tvåtimmarspass, men herregud. Hela kroppen var i uppror och krampade med ett härligt fokus i nedre magen och korsryggen. Jag skrek. På riktigt, när smärtan satte in, vilket den gjorde 2-3 gånger per minut, så skrek jag. Det gick inte att låta bli.

Jag hade inga planer på att föda barn innan heller  men kan nu med bestämdhet fastslå att det då inte blir några naturligt födda för mig. Hur ont jag än hade, och hur säker jag än var på att en unge var på väg ut,* så är jag ändå realist och förstår att faktiskt barnafödande är värre. Och jag överlevde knappt de där två timmarna som inte resulterade i en bebis. All respekt till kronprinsessan om hon födde naturligt. Och alla andra som gjort det förstås, men nu var hon lite extra aktuell i det hänseendet.

Och migrän på det också så klart. Idag känner jag mig i alla fall kapabel att vara uppe, fast jag har inte vågat gå ut med risk för migrän av solen. I morgon måste jag dock ut, håller på att bli tokig av att inte sett utomhus och bara varit still. Är helt mörbultad av alla smärtor så ska bli skönt med frisk luft.

Jaa, det var min vecka hitintills det. Hoppas att er inte varit sämre. Eller att min blir värre.

 

*Jag låg seriöst och tänkte på de där då och då förekommande nyhetsrubrikerna i stil med ”Var gravid utan att veta om det”, ”Trodde det var blindtarmen, ut kom en unge”.

För att inte tala om de begåvade rubriksättarna.

Räven raskar över… trädet | Nyheter | Expressen | Senaste nytt – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

 

”– Ja, jag har aldrig sett det förut, säger Emma Karlsson.”

Emma Karlsson är sjutton år och har nu för första gången, i hela sitt liv ska tilläggas, sett en räv som klättrar i träd. Jag förstår att det var kul för Emma Karlsson att se en trädklättrande räv, vem skulle inte vilja se det liksom, men jag tycker ändå att påståendets auktoritet blir aningen krystat när det kommer från en sjuttonåring.

Om det i stället hade varit Agda, 97, hade påståendet gett mig lite mer kött på benen. Nu säger jag inte att alla sjuttonåringar, eller Emma Karlsson i synnerhet för den delen, är idioter, absolut inte, men rent generellt kan man åtminstone anta att Emma Karlsson, 17, kanske inte sett lika mycket av världen som Agda, 97.

Men det är väl lite charmen med sensationsnyheter, att dra på växlarna lite extra. Som när någon bevittnat en fruktansvärd olycka, som tagen ur en amerikansk domedagsfilm, och det är ”det värsta som de sett”, eller, ännu bättre ”bland det värsta de sett”. Vem hade kunnat ana det?

 

I det närmaste besatt.

Jag har gått in i någon slags omelettperiod. Jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag om det inte vore för att jag inser att det kanske inte skulle vara helt optimalt. Men det finns så många variationer. Idag kände jag exempelvis för spenat, champinjon, tomat och paprika. Lite riven ost ovanpå och alltid, alltid citronsaft pressad över.

Jag var även sugen på kiwi. Stort misstag eftersom jag brände min tunga på lasagne igår och den inte riktigt förlåtit mig än. Vindruvorna gick dock finfint.

O-kej…

Vi sitter på en restaurang där mycket folk passerar. Helt plötsligt.

Pappa, fascinerat: Det är lustigt egentligen, att det finns så mycket folk men nästan inga som är lika.
Jag, roat: Eh, ja… visst är det.
Pappa: Jag menar allvar! Det är helt otroligt när man tänker på det!

Personligen väljer jag att inte tänka på livets stora mysterier och frågor. Man kan ju bli knäpp av mindre. Och oavsett om hönan eller ägget kom först är både ägg och kyckling gott att äta.

You.

Den här går på konstant repeat på min Spotify.

BB.

Ikväll är det som den observante säkert är medveten om premiär för Big Brother. Jag struntar i hur white trash det är, jag ser fram emot det. Förmodligen alldeles för mycket vilket innebär att det bara kan sluta med besvikelse ikväll. Men fram tills dess lever jag på hoppet!

Jobbig stämning.

Appråpå kaninen nedan. Niniz blev, som jag skrev, knäpp och det var så pass illa att vi var tvungna att ta bort honom. Det skedde dagen innan vi åkte till min faster för att närvara på min kusins bröllop. Bland de första frågorna jag fick när vi kom fram till min faster var hur det var med Niniz, och jag fick ju då berätta hur han inte fanns längre. De blev helt vita i ansiktet, började svettas och mumla sinsemellan.

Det visade sig nämligen att de inför bröllopet tryckt upp foldrar i vilka det stod kort information om gästerna för att man skulle ha något att prata om, något att bryta isen med.* Om mig stod det att jag var kaninägarinna och att man därför gärna kunde fråga om min fina kanin Niniz. Inte helt lyckat kanske.

 

*Man satt nämligen inte bredvid någon man kände.

Tillfälligt klar.

Ingen vidare bild, jag vet, men försök själva att ta i ett mörkt rum med mobilkamera. I alla fall. Den är inte klar, men det får duga så länge, blev lite mer färg i rummet åtminstone.

Den uppmärksamma märker även att jag klätt in än en galge. Det var helt enkelt roligt.

Niniz.

Min fina kanin. Tyvärr blev han knäpp. Ömmar fortfarande lite i hjärtat när jag tänker på hur försvarslös han var när vi åkte hem från vetrinären efter han blivit kastrerad, fortfarande alldeles groggy av att ha blivit sövd eller vad nu kaniner blir vid kastrering.

Han är ganska smart egentligen. Tror jag.

Ni kanske minns att jag skrev om hur Lillebror nyss blev informerad om att alla får låna gratis på biblioteket? Igår var jag inne på hans rum och såg en bok med en Almedalsbiblioteket*-logga på.

Jag: Så du har alltså varit och lånat nu? Var det spännande?
Han: Nee, Lova lånade den åt mig.
Jag: Varför då?
Han: Jag hade glömt kortet och då kostar det pengar och bla bla bla.
Jag: Va? Kostar pengar? Dessutom kan du ju bara använda ditt personnummer?
Han: Jaah… Men… Äh, nu funkade det ju bra med Lova också!

*Så biblioteket heter här.

Classy girl.

Hittade de här tatueringarna i en gammal låda från ungdomen. Perfekt, nu behöver jag bara någon som kan hjälpa mig få fast en på svanken.

Bra respektive dålig kundtjänst.

Jag ringde en kundtjänst, CSN:s, och uppenbarligen har de som ansvarar där helt resignerat och insett att de är så värdelösa som alla, rent allmänt, tycker kundtjänster är för jag fick meddelandet ”det ä många som ringer, väntetiden är lång”. Inget konstigt i det. Problemet var bara nästa mening: ”beräknad väntetid, en minut, det är en person före i kön”. Kalla mig pårökt hippie men i min värld är inte en minut en sådär överdrivet lång tid att sitta i telefonkö. Speciellt inte när den faktiska väntetiden blev ungefär femton sekunder.

Eller så är de helt enkelt så avskyvärda som kundtjänster generellt anses vara och har det som taktik att säga att svaret dröjer och hoppas att folk ska ge upp vid första meningen så de slipper ta emot samtal överhuvudtaget. Men människan jag kom fram till var trevlig och hjälpsam så jag vet inte hur sannolikt det scenariot egentligen är.

Annat var det häromsistens när pappa skulle ringa apdåliga Telias kundtjänst. Svaret han fick när han ringde supporten var att supporten inte svarade på frågor, om han ville ha svar på en fråga fick han ringa ett annat nummer som kostar pengar. Ursäkta men varför har man överhuvudtaget ett gratisnummer om den enda information man får där är att man ska ringa till en betalsupport? Förmodligen för att i reklamer kunna säga att man har ”gratis support”. Jag har försökt få pappa därifrån i evigheter och nu är han äntligen på väg till G-mail* och Comviq/Tele2.

 

*Seriöst, Telias webmail är bland det värsta jag sett. Den är inte alls användarvänlig, ful, krånglig och att vidarebefordra inkommande mail är en hel livsuppgift.

Nu blir ni allt avundsjuka.

När tiden inte räcker till.

Den här spegeln vill jag klä om med ett fantastiskt inslagspapper jag har. Ville dock testa min teori först så provade på en galge. Papper, tabetlim och ett lager lack senare såg det fantastiskt ut. Och jag skulle verkligen vilja göra hela spegeln men svordom vilket projekt. Skulle ta evigheter, och just evigheter har jag inte till mitt förfogande just nu. Kanske någon gång i framtiden.

Det stora tomrummet på väggen som skymtas i spegel ska för övrigt livas upp med big-tavlan om den någonsin får för sig att bli klar.

Irriterande.

Jag tycker om min lillebror väldigt, väldigt mycket. Ibland driver han mig till vansinne men det är trots allt en del av hans charm. Jag börjar dock bli tokig på min ringsignal. Vad har det ena med det andra att göra tänker ni nu. Jo, jag har nämligen Lillebrors bands låt som ringsignal så varje gång min mobil ringer* så sätter den igång.

Missförstå mig rätt; jag gillar låten men inledningen, vilken är det enda jag hinner höra innan jag svarar alternativt signalen är slut, sitter numera så djupt rotad i hjärnan att jag minst trettio gånger om dagen hör mig själv sjunga den inombords. Det spelar ingen roll vad jag gör. Helt plötsligt är den bara där. Som ett slags tvångsbetonat mantra. Och jag kan ju bara texten på den lilla snutten så det blir bara de orden sedan övergår det till nynnande av melodin.

 

 

*Och det är sååå ofta.

En halv dag åt skogen.

Pappa, väldigt oskyldigt: Ja… Så nu tar jag de sista bullarna till kaffet… Fanns precis så det räckte…
Jag, har inte alls lust att baka mer: Okej.
Pappa: Sen är bullarna slut… Ehm, du har inte tänkt att baka fler?
Jag: Vill du att jag ska baka fler?
Pappa: Njae, det sa jag inte. Tänkte bara att du kanske ville ha bullar…
Jag: Nej.
Pappa: Jaha… Okej… För jag kan ju inte baka bullar… Och nu har jag tagit de sista… Så nu finns det inget mer till kaffet…
Jag: Jaja, jag bakar väl bullar då.
Pappa: Nej, nej. Inte behöver du göra det för min skull. Jag tänkte bara att du kanske ville…

Så nu måste jag baka bullar. Jag avskyr att baka bullar. Det tar tusen år och enda gången bullar egentligen är goda är när de är nybakade. Jag avskyr min oförmåga att säga nej till pappa.

Pappa: Kanske lite mindre pärlsocker den här gången?

Ingen skämskudde i världen räcker åt detta.

Tittade på Wallander ikväll och jag mår nu fysiskt dåligt. De filmerna är så pinsamma att inga ord kan beskriva det. ”Skådespelarna” som är med i dem, inte minst kvällens, borde skämmas. Hjälp vad de borde skämmas. Och vem det nu är som är ansvarig över att filmerna ens existerar.

Jag tycker det är fint att pokerfolket uppmärksammar Valentin.

Sheldon Cooper.

”For the record: I do have genitals. They’re functional and aesthetically pleasing.”

Nej, tacka vet jag vatten. Alt. Intresseklubben.

Jag vet inte om man kan vara allergisk mot cola, drickan, men om man kan det så tror jag att jag är det. Jag dricker sällan något annat än vatten, och för all del ibland mjölk, men kring jul kände jag att jag ville liva upp lite med cola så jag drack något glas. Fick sjukt ont i magen, men trodde då det berodde på att colan jag drack av var utgången. Idag var det dock dags igen, dock med icke utgången cola. Tog ett glas och innan jag ens hunnit dricka upp det fick jag magknip. På nyår drack jag i stället fruktsoda, helt utan problem. Förutom att jag är laktoskänslig så är jag inte allergisk mot något, så kanske att cola är min första allergi. Förhoppningsvis min enda, men ändå en sjuk grej att vara allergisk mot. Eller ja, jag kan ju inte äta chips heller. Eller, jag kan ju, det är ju ingen allergi på det sättet, men min gom blir helt förstörd efter två chips ungefär.

När jag ändå är inne på ämnet dryck. Juice. Jag förstår mig inte på juice. Det är verkligen inte gott. Färskpressad går att dricka men jag tycker personligen det är slöseri med apelsin eftersom att det är tjugo gånger godare att äta apelsinen i dess originalform. Det här till trots brukar jag en gång i kvartalet ungefär bli sugen på juice och antingen pressa själv eller köpa någon färdigpressad variant. Det slutar dock alltid med samma sak. Att jag efter två klunkar stillat mitt behov och jag får tvinga i mig resten. För slänga gångbar mat eller dryck, det går jag inte med på.

Väldigt obehagligt.

Tittar på Män som hatar kvinnor. Ser fram emot våldtäktsscenen…

Prickig WIP.

Glömde.

Jag antar att jag inte haft några intryck alls de senaste dagarna eftersom jag helt glömt bort aeds existens. Idag innan middagen målade jag i alla fall de här strecken. Färsk laxfilé med citron och persilja. Middagen alltså.

Jag och Lillebror lämnade rummet.

Pappa har varit outhärdlig sedan han kom hem från jobbet idag. Det ena dåliga skämtet efter det andra. Högljudd som få och oönskat sjungandes. Mest opassande var dock när han tittade på sitt favoritprogram Unga mödrar och den ena skulle kolla om hon var gravid igen, vilket hon var.

Pappa: Man kan göra det för skojs skull också, vet hon det?

Förutom det uppenbara att de mår dåligt och sådant.

Det värsta när någon man tycker om fått vinterkräksjukan är när den personen är den samma som den man vanligtvis gnäller inför till vardags. Man kan inte gärna gnälla om att man fryser, är sugen på en frukt som inte finns hemma eller att det vägrar sluta klia på axeln när den tilltänkta mottagaren mår som en levande död.

Big one, fortsättningen.

Det är förvånadsvärt befriande att hålla på och skvätta färg på en duk. Men samtidigt läskigt att göra det, grunden var så fin och man är trots allt lite orolig för att man ska förstöra den.

Nåja, dags att fortsätta med skvättandet.

Nu är det bestämt, Finland är pojken jag ska gifta mig med.

Han skrev det helt utan provokation. Och jag tror det är roligt om man lyckas.

Creepy?

Idag när jag var ute med pappa kom vid till ett stort område med helt orörd snö så långt ögat kunde nå. Pappa tog fram mobilkameran för att föreviga det hela. Han passade även på att knäppa en bild på mig eftersom han tyckte jag såg rolig ut, påbylsad som jag var. Strumpbyxor, leggings, underställsbyxor, vindbyxor, halsduk, mössa och den enorma militärkappan. När vi kom hem skulle han se på bilderna och de fanns inte i galleriet. Jag antog att pappa bara var klantig som vanligt och aldrig tagit kort fast han trodde det.

Men. Sedan plockade jag fram min egna mobilkamera vilken jag tagit kort med innan vi kom till området och även när vi var på området, dock fanns inga bilder från området. Senaste bilden var den jag tog innan vi kom dit. Nu tror ju inte jag på spöken och sådant tjafs, förmodligen berodde det på kylan eller något, men ändå ganska freaky. Och oturligt med tanke på hur fint området var.

 

 

Nyaste bilden i galleriet, tagen innan de vidsträckta markerna. Töntiga men varma skor.*

*Dock galet hala. De har noll grepp på snöunderlag. Pappa var till och med tvungen att hjälpa mig upp för en slänt bara för att jag bara gled ner utan att komma någonstans. Så bitter över att mina gamla rediga kängor var för små.

Take me, I’m alive.

Klicka för detaljer.

”Var femte barn kan inte fira namnsdag”

Var femte barn kan inte fira namnsdag | Barn | Wendela | Aftonbladet.

Ska det verkligen vara så här i Sverige år 2012? Ska det det? Jag kräver omgående en gala deras ära, minst tre fristående välgörenhetsorganisationer och en bakelse för varje missad namnsdag.

Herregud. Så himla töntigt. Något som faktiskt är upprörande är att i almanackan stavas Therese ”Terese”. Inte okej, inte okej alls! Det vill jag ha ändrat omedelbums. Så sorgligt att ett stavfel fått vara kvar så länge… Upprörande.

I wanna take a ride on your disco stick.

Skiss: What are words…

Men han är ju så söt.

Man vet att man sett väl mycket, och intensivt, på The Big Bang Theory när man blir svartsjuk när Sheldon har en dejt…

På riktigt? Blossom? Den serien var ju aptråkig.

Sex med tjejer, djur och lite annat.

Jag är inte den som är den, men eftersom jag ändå hade tänkt att skriva om den här boken, som av en händelse låg precis intill, passade jag ändå på att kolla upp det här som jag såg hos egoinas.se.

”Efter kriget förändrades modet radikalt, man var trött på det militäriska och manliga och ville åter framhäva kvinnligheten.”

I år är alltså året jag ska komma ut som helhjärtat lesbisk. Det kan jag väl överleva, folk drar ju ändå den kopplingen både nu och då på grund av min dragning till att måla, ofta lättklädda, damer. Med den logiken lär 2013 bli året jag kommer ut som en person som prefererar tidelag, eftersom jag på senaste målat en del djur. Tur ändå att det blir just 2013 jag ligger med djur, det gäller ju att passa på så länge det är lagligt menar jag. Fast ändå. Det lär bli bökigt att få tag på elefant, uggla och vitval på så här kort varsel, för att inte tala om logistiken i det hela. De får ju inte plats i min lägenhet. Jag har ens inget badkar. Och jag antar att det krävs en hel del med foder. Jag får nog börja måla katter och hundar i stället.

Ja, det jag skulle skriva om boken från första början ja. Jag såg på Stylisterna, och den här var i princip den skolans bibel. Tänk att man kan vara så rätt helt utan att ens försöka. Nu har jag för all del inte boken för att läsa om modet genom tiden, utan mer för att titta på bilderna för att få inspiration, men det tycker jag faktiskt en petitess i sammanhanget.

Varför man alltid ska ha en plan C.