Alternativ ett är att köpa mindre saker där kvittot inte läggs direkt i kassen. Alternativ två är att rensa väskan oftare. Över två månader har några av dem huserat i min väskbotten. Kanske hittar jag nycklarna snabbare efter det här.

Tonvis med sten föll från muren – Nyheter Gotland Visby – Hela Gotland

Jag minns inte var någonstans det var jag såg det, möjligen var det i Schulman Show, men det var i alla fall några som diskuterade användandet av så kallade kaninöron och när det användandet medför inte allt för optimala resultat. Lite så känner jag inför det faktum att Britt och Arne* varit på “after work” innanför murarna. Det känns som om det även skulle kunna vara en omskrivning för att Britt och Arne åtnjöt en herdestund mot muren när helt plötsligt stenarna började falla runtomkring.

After work måste trots allt vara ett så pass vedertaget uttryck att kaninöronen inte behövs för att markera att det är just ett uttryck. Men, nu stod det här för all del på helagotland.se och det måste man ta med i beräkningarna…

*På tal om namnassociationer som jag skrev om i prinsessinlägget: När jag hör namnet Arne tänker jag direkt på Sällskapsresanfilmen där de åker båt, S.O.S. På paret Arne och Älskling och hur Älskling uttalar makens namn.

Att namnge sin bebis måste vara bland det svåraste som finns. Det är så mycket att ta hänsyn till. Inte minst att namnet ska fungera vid livets alla skeden, från ung till gammal. Och att inget annat förknippas med det. Jag har till exempel svårt att inte tänka på Joeys agent i Vänner när jag hör namnet Estelle. Men så hade jag ju för all del hoppats på Therese så jag är antagligen lite partisk.

Men ändå. Vilken press att födas som tronarvinge. Med abdikering som enda andra val är livet ganska så utstakat. Då hade jag nog hellre kommit som nummer två i barnaskaran. Eller nej, tre. Då behöver man ju inte ens genomlida Nobelmiddagen.*

Förresten, det här med hertiginna över Östergötland, innebär det att det är till bebben jag skickar klagomål om att det inte finns bättre sko- och väskaffärer här i Linköping?

*Madeleine heter för övrigt Therese i mellannamn såg jag nu när jag googlade henne, om än med konstig stavning.

Han: Heeej.
Jag: Hej.
Han: Skaru med på efterfest?
Jag: Nej tack.
Han: Var skaru då?
Jag: Hem.
Han: Var har du varit? I skolan?
Jag: Nej.
Han: På bortamatch?
Jag: Haha, nej. Iväg bara. Hej då.
Han: Hejrå.

Man kanske skulle ha sagt ja ändå? Han såg trots allt trevlig ut, och var inte odräglig alls. Fast jag vet inte riktigt om efterfest klockan halv tio på morgonen är min grej.

Jag hade inga planer på att föda barn innan heller  men kan nu med bestämdhet fastslå att det då inte blir några naturligt födda för mig. Hur ont jag än hade, och hur säker jag än var på att en unge var på väg ut,* så är jag ändå realist och förstår att faktiskt barnafödande är värre. Och jag överlevde knappt de där två timmarna som inte resulterade i en bebis. All respekt till kronprinsessan om hon födde naturligt. Och alla andra som gjort det förstås, men nu var hon lite extra aktuell i det hänseendet.

Och migrän på det också så klart. Idag känner jag mig i alla fall kapabel att vara uppe, fast jag har inte vågat gå ut med risk för migrän av solen. I morgon måste jag dock ut, håller på att bli tokig av att inte sett utomhus och bara varit still. Är helt mörbultad av alla smärtor så ska bli skönt med frisk luft.

Jaa, det var min vecka hitintills det. Hoppas att er inte varit sämre. Eller att min blir värre.

*Jag låg seriöst och tänkte på de där då och då förekommande nyhetsrubrikerna i stil med “Var gravid utan att veta om det”, “Trodde det var blindtarmen, ut kom en unge”.

“– Ja, jag har aldrig sett det förut, säger Emma Karlsson.”

Emma Karlsson är sjutton år och har nu för första gången, i hela sitt liv ska tilläggas, sett en räv som klättrar i träd. Jag förstår att det var kul för Emma Karlsson att se en trädklättrande räv, vem skulle inte vilja se det liksom, men jag tycker ändå att påståendets auktoritet blir aningen krystat när det kommer från en sjuttonåring.

Om det i stället hade varit Agda, 97, hade påståendet gett mig lite mer kött på benen. Nu säger jag inte att alla sjuttonåringar, eller Emma Karlsson i synnerhet för den delen, är idioter, absolut inte, men rent generellt kan man åtminstone anta att Emma Karlsson, 17, kanske inte sett lika mycket av världen som Agda, 97.

Men det är väl lite charmen med sensationsnyheter, att dra på växlarna lite extra. Som när någon bevittnat en fruktansvärd olycka, som tagen ur en amerikansk domedagsfilm, och det är “det värsta som de sett”, eller, ännu bättre “bland det värsta de sett”. Vem hade kunnat ana det?

Jag har gått in i någon slags omelettperiod. Jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag om det inte vore för att jag inser att det kanske inte skulle vara helt optimalt. Men det finns så många variationer. Idag kände jag exempelvis för spenat, champinjon, tomat och paprika. Lite riven ost ovanpå och alltid, alltid citronsaft pressad över.

Jag var även sugen på kiwi. Stort misstag eftersom jag brände min tunga på lasagne igår och den inte riktigt förlåtit mig än. Vindruvorna gick dock finfint.

Pappa, fascinerat: Det är lustigt egentligen, att det finns så mycket folk men nästan inga som är lika.
Jag, roat: Eh, ja… visst är det.
Pappa: Jag menar allvar! Det är helt otroligt när man tänker på det!

Personligen väljer jag att inte tänka på livets stora mysterier och frågor. Man kan ju bli knäpp av mindre. Och oavsett om hönan eller ägget kom först är både ägg och kyckling gott att äta.